Filosofiskt Light,  Hobbykandidater

Mat eller måltid -hobbykandidaten som inte ens gick upp i rök

Primus alltid redo

I Mars hade jag två hobby-kandidater: ”Rubriks Kub” och ”Laga mat ute”. Så här med facit i hand kan vi säga att den mest osannolika kandidaten vann striden överlägset. Jag hade dreglat över friluftsmatbloggar hela vintern och verkligen sett fram emot att ge mig ut i naturen och baka pinnbröd de lux, och nu fanns det faktiskt både tid och blek vårsol nog för detta lilla äventyr. Ändå kom jag inte iväg. Jag tyckte alltid att det var lite för kallt, lite för blåsigt, lite för mörkt, och förresten behövde naglarna klippas och huset städas.

För kubens del var denna brist på handlingskraft optimal. När jag blev sittande i fåtöljen invid fönstret, letandes anledningar att inte ge mig ut i skogen just idag, så passade jag på att öva lite på de förvånansvärt få och enkla strategier som krävs för att färgbalansera en kub enligt Rubrik. Med en Mars-kandidat säkrad så behövde jag inte riskera att bryta sviten att testa en ny hobby i månaden året ut. Det kändes ändå lite viktigt, med endast ett kvartal passerat, även om resans mål att hitta någon lustfylld, varaktig fritidssyssla kanske borde vara viktigare än principerna på vägen dit. Jag sköt upp utematlagandet till den vackra April, då skulle det säkert vara mer lockande att packa ned Primus-köket och ge sig ut.

På den vägen är det. Inga pinnbröd de lux, inget kokkaffe i sotig panna, ingen gryta på frystorkade delikatesser och nyplockade kantareller, inte ens en liten kladdig, grillad marshmallow. När sommaren nalkades, vacker men torr, så började jag också skylla på brandrisken. Det vore helt enkelt oansvarigt att sitta och stirra in i en sprättande kolbädd mitt i ett knastertorrt naturreservat. Några grillmiddagar a la Weber på verandan är det närmaste jag lyckats komma min drömbild av mig själv i Fjällräven-brallor (äldre modell, väl slitna av en erfaren vandrare dvs jag) och rutig skjorta på knä invid en eldstad.

Men hur blev det så här? Varför är jag lika enfaldigt motsträvig att packa min älskade ryggsäck med Primus-köket, som jag är att boka in ett tandläkarbesök? Jag tror att jag vet faktiskt – jag är nämligen fullständigt ointresserad av att laga mat till mig själv. Barnen som mitt liv kretsat kring så länge (för länge, som en del av mina vänner skulle hävda – lite därav denna hobbyjakt) och som jag släpat med ut i skogen i tid och otid med packad fikaryggsäck som morot, går inte riktigt att räkna med längre. De har sina egna liv och aktiviteter, vänner och flickvänner som av någon märklig anledning har högre prio än gamla mamma.

Jag skulle kanske kunna locka med mig en snäll vän ut i skogen, med löfte om vilda kulinariska överraskningar, men i och med att jag är att betrakta som komplett nybörjare i friluftsköket så kanske den förväntade överraskningen ter sig avskräckande vild. Jag kanske inte ens får fyr på elden förresten. Dessutom gör det rådande läget att man närmar sig andra människor högst restriktivt, med risk att annars betraktas som riskabelt naiv pandemiförnekare. Av samma skäl (virusrespekt) har alla de spännande event kring utemat, som i våras planerades i olika friluftsrelaterade Facebook-grupper, lagts på is för obestämd framtid.

Återstår att laga mat själv, och tugga på mitt pinnbröd (om än de lux) i ensamhet. Och det är alltså, enligt min mening, helt ointressant. Kanske nästan lite sorgligt. Jag beundrar verkligen (och förundras lite över) människor som gör sin ensamma måltid till en fest, som lagar trerätters i enportion och dukar upp med silverkandelaber och finaste porslinet. Jag är förstås ingen passionerad matlagare från början. Jag gillar dock att äta god mat, och kan redogöra för många kulinariska högtider i mitt liv. Sannolikt har den maten lagats med kärlek, och följdaktligen då inte av mig. Mat för mig är till största delen föda för hungriga magar.

Men med trevligt sällskap och rätt miljö blir maten till en måltid, och det är något helt annat. En måltid är ett helt koncept, mat i ett sammanhang som skänker välbehag åt anrättningen även om det är den enklaste spiksoppa. Och att äta ute, vid en lägereld eller på en skärgårdsklippa, det är förstås ett fantastiskt koncept. Men att laga och äta den där maten ensam – plötsligt smyger sig nåt melankoliskt in över scenen.

Varannan vardagsvecka har jag barnen hos mig, och då blir varje intag av föda en måltid. Nästan en högtidsstund. Jag planerar menyer och veckohandlar i förväg, och ser fram emot att ungarna ska trilla in efter sina respektive aktiviteter. De är så tacksamma att laga mat till, mina killar, alltid hungriga och nästan alltid välvilligt inställda till maten. Vi tänder ljus, och snackar om allt från atomers uppbyggnad till de roligaste Youtube-klippen. I båda ändarna av denna skala är jag rätt lost, men jag försöker skratta på rätt ställe och njuta av maten. För den är alltid så god när de också sitter där och slevar i sig den. Rätt ofta utökas skaran med flickvänner eller nån kompis, och då blir maten ännu lite godare. Liksom ännu mera en måltid.

Men så kommer min ”ensamma” vecka, och då intas inga måltider alls här hemma. Kanske en trevlig utelunch eller en middag med vänner, men inte ensam hemma. Missförstå mig inte nu, det är inte så att jag sitter ensam och hungrig och stirrar på min egen spegelbild i ett mörkt fönster varannan vecka. Ofta är det rätt skönt att vara ensam hemma, men jag ser liksom ingen anledning att laga mat om det inte resulterar i en sällskaplig måltid. Då duger det fint med bara enkel föda, och det behöver inte vara så tokigt det heller.

Min basföda är absolut knäckebröd, jag formligen älskar knäckebröd. Falu Rågrut till vardags, Wasa med Chia & Havssalt som budgetlyx och Leksands Tre Kullor med Havssalt & Frön som rent godis. Ett par skivor rågrut med en halv plåtburk mosad makrill i tomatsås och middagen är kirrad. Det går bra med skivad kall potatis som pålägg också, om man bara drar några varv med pepparkvarnen och strör lite flingsalt och en nypa hackad gräslök över. Avocado och rödlök gör knäcket till lite av en lyxmacka. Ibland svänger jag ihop en ärt- och bönpesto, med solrosfrö och prästost, som jag kan längta hem till och äter direkt ur burken på ICAs knäckesticks. Men då börjar min föda kanske lite likna en måltid ändå, och vi vill ju inte att hela mitt resonemang ska falla så vi glömmer den hemlagade peston. Knäcke med en simpel ostskiva, eller bara med Bregott, kan funka det med.

Ärt- och bönpesto

Till knäckemackorna dricker jag oftast vatten. Vatten och bröd alltså, som gammal fängelseföda här i mitt ensamma hus vid skogens slut. Fast det fina med dylik föda är att den enkelt kan intas i solstolen eller i soffhörnan, beroende på väderlek och tidpunkt. Barnen får endast vid enstaka (enligt dem, högtidliga) tillfällen äta mat i soffan här hemma, det blir ju liksom ingen måltid av det då. Men för mitt basala intag av föda gäller helt andra regelverk, eftersom det inte har förgåtts av någon riktig matlagning.

Hobbykandidaten ”Laga mat ute” får helt enkelt ligga på is tills maten den resulterar i kan intas i ett måltidsliknande sammanhang. Mars fick sin hobby-kub, men hur gick det då i April? Det är en helt annan historia som förtjänar sitt eget mångordiga sammanhang. Men ut kom jag i alla fall.

2 kommentarer

  • Tove

    Å, en knäckebrödskompis!
    När jag är själv så kan det absolut bli knäcke med olika tillbehör till frukost, lunch och middag. Och njuter lika mycket varje morgon av knäckemackan med ost och kaffe.
    Fast jag är sjukt konservativ och vill bara ha runda, blå förpackningen av Leksands normalgräddade😊

    • Hobbybloggaren

      Som tribut till en själsfrände har jag nu lagt till Leksands blå normalgräddade till inköpslistan! Ibland får man utmana sig själv lite, ta ut svängarna utanför sin egen snäva knäckecirkel. 😊

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *