Filosofiskt Light

Löftesrika dagar och nya vanor

I helgen tog jag bilen till matbutiken för att storhandla på lördagsförmiddagen. Jag körde genom samhället, längs med cykel- och gångbanor vilka för stunden var fyllda till bredden av medmänniskor få gång, språng eller rull. Hela generationsöverskridande familjer, äkta och oäkta par, trikå-wrappade medelålders cyklister (dock ej på cykelbanorna förstås) och ensamma joggare med tom blick. En ovanligt vacker morgon? Nja, nä. Grå himmel och rå luft, föga lockande för lördagsflanörer. Så vad var det då som drev ut alla dessa representanter för lokalbefolkningen i den friska vinden? Man skulle kunna lägga en rätt kvalificerad gissning på färska nyårslöften, ännu inom mentalt räckhåll.

Det är lätt att raljera. För man kan ju sätta en rejäl slant på att redan nästa lördag har några av paren decimerats till en ensam make/maka som tar sig fram med ilskna och svikna bestämda steg, och sömnbristande barnfamiljer har håglöst återutökat sin skärmtid. Framåt februari så är allt som vanligt igen, våra helårskort på träningsanläggningen övergår raskt till total förlustaffär och idoga trikåcyklister har gott om plats att (rent hypotetiskt) kunna utnyttja cykelbanorna. Men jag log ändå välvilligt när jag (i bilen) passerade de friluftsaktiverade skarorna, för jag tycker allt att det är lite rart som vi beter oss. Det visar att vi vill förändring, och att vi tror på oss själva åtminstone under några veckor i början av året. Själv älskar jag nyårslöften! Eller – egentligen älskar jag kanske mest de där timmarna när jag sitter i fåtöljen, äter upp den sista knäcken, blickar ut över den frostnupna trädgården och lägger upp de storslagna planerna. Då känns det verkligen som att allt är möjligt.

Storslagna löften är roligast, men man bör alltid komplettera med några rimligare som faktiskt skulle kunna uppnås framgångsrikt. Mitt mest framgångsrika löfte var det året då jag lovade mig själv att börja titta mer på TV-serier. Jag hade haft snålt med tid för annat än barnfilmer och kände ett stort utanförskap på jobbet på grund av mina bristande seriekunskaper. Dessutom var jag nyseparerad varannan-veckas-förälder och hade därmed plötsligt fått tillgång till ensamma kvällar med berusande, enväldig makt över fjärrkontrollen.

Jag startade mitt serieår med ”Homeland”, på rekommendation av en serieveteran. För den som händelsevis inte har sett den så är det en historia i 8 (?) säsonger som kretsar kring USA’s säkerhetstjänst och dess vänner och fiender. Mycket obehaglig och bitvis ganska krånglig, men andlöst spännande – och fullkomligt beroendeframkallande. Avsnitt på en knapp timme, alltid med en ”cliffhanger” till nästa. Jag startade ofta TV-kvällen vid 10, med avsikt att se ett avsnitt och sedan krypa till kojs med en god bok, för att motvilligt återinträda i verkligheten fyra avsnitt senare vid 2-tiden. På en vardag. Mot eftermiddagen samma dag satt jag alltså glåmig och trött vid mitt skrivbord på jobbet och försökte hålla mig vaken till fika-rasten. Men då jäklar, då kunde vi snacka serier, jag och mina lika glåmiga kollegor.

Jag tröttnade kanske lite på ”Homeland” till slut, det blev obehagligare och krångligare för varje säsong och så sabbade de helt fräckt min favoritkaraktär till oigenkännlighet. Men då fanns det ju ett oändligt hav av serier att fiska upp nya favoriter ur. Mitt nyårslöfte har blivit en vana, en hobby kanske rent av (eftersom det sker av fri vilja, på fri tid och högfrekvent), och numera har vi alltid en utvald serie för varje möjlig familjekonstellation framför TV:n. Jag har också utvecklat en stor talang för självförräderi – när ett avsnitt är slut så säger jag till mig själv (eller till barnen, men jag är mer lättlurad): ”Jag ska bara kolla lite i början av nästa avsnitt, sen stänger jag av och går och lägger mig!”. Tre avsnitt senare upptäcker jag bedrägeriet, men då är det för sent.

Årets nyårslöfte att börja blogga har jag ännu bara hållit i dryga två veckor, vilket rent av är kortare än lördagsflanörerna gissningsvis kommer att härda ut i promenadstråken. Men det är lätt beroendeframkallande även att blogga, och än så länge lever hoppet att hålla ut i minst ett år. Nu ska jag runda av det här inlägget, och gå och laga middag. Jag ska bara skriva några rader på nästa utkast först …

4 kommentarer

  • Pearly

    Kolla The Capture, en serie som går på TV4 nu. Brittiskt bra och sååå spännande ’plot’. Har sett fyra avsnitt och vill bara ha mer, he he. Hoppas den håller hela vägen.

  • Hobbybloggaren

    Tack för tips, låter som nåt för mig! Jag o kidsen tittar på Designated Survivor nu på Netflix, i lugn takt. Men jag behöver en ”egen” serie.

  • Lasse Frick

    Sunderland til I die. Fantastisk serie på Netflix. 8 avsnitt och bara en säsong. Den klarar man på en natt… 😁

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *